.

Ni vet den dagen,

Några vintrar efter man lärt sig att vandra fram på tårna.

När allt ens hjärna fantiserat ihop,

Det som då är ens värld.

Förstörs likt en deprimerads hjärta

När hon beskådar en kärleksfilm.

När alla man trodde var änglar från länder där det bara fanns solsken

Förvandlades till tanter som står ut med vardagen,

De dricker sitt kaffe.

Läser sin tidning.

Beklagar sig, beklagar sig.

Då när fåglarnas sång inte längre är ditt hemliga tecken

På att räddaren i nöden återigen finns till din räddning.

Utan bara en sång som ska locka de andra fåglarna,

Till kärlekens grav.

Den dagen, då ens världsuppfattning förändras.

Du och jag är inte längre du och jag,

Nu är vi bara, gamla patetiska vänner.

Om du skulle gett mig en puss på munnen igår,

Skulle 20 killar skrikit baciller, tjej-bacillerna jagar dig.

Men nu, nu är det coolt att pussas och röka.

För man har vuxit upp,

Säger man till sina småsyskon.

Jag är för gammal för att leka med dig.

Gå och lek med dina andra vänner, som du inte har.

Jag är för gammal.

Alldeles för gammal för att fantisera om saker som inte finns.

Jag måste ta på mig mitt smink och mina högklackade skor.

Jag är ju faktiskt,

10 år.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9,

10 hela jävla år.

Usch. Denna värld.